Jag ÄLSKAR Lana Del Rey och har gjort ända sedan debuten med ”Video Games” förra året. Hon beskrivs som en ”gangsta Nancy Sinatra” och visst, det låter som det är någon slug mänska på skivbolaget som kläckt det här, men jag struntar i vilket när hennes röst rinner som skirat smör längs min ryggrad.
Så. Himla. Bra.
Jag låg på min bäddade säng, påklädd, platt på rygg med armarna efter sidorna. Jag hade ont. Överallt. Det kändes som att alla inre organ var felplacerade, allt skavde, inget kändes rätt och jag visste inte hur jag skulle bära mig åt för att få värken att försvinna. Inget hade hänt den här gången heller. Trots att vi varit tvungna att klä av oss från midjan och neråt i varandras åsyn. Han hade varit lite generad och mycket artig, jag hade varit dödstrött och uppgiven.
När jag kom hem var jag tung och svullen av uppdämda hormoner och på ett uruselt humör. Varje hjärtslag var ett plågsamt utdraget eko av det förra, blodet flöt rubinrött tjockt och jäsande i kroppen, min kropp som kändes usel och sprängfull. Jag ville bli överkörd av magin, den där osynliga magin som vibrerade runt oss som nervösa älvor. Jag ville att den skulle meja ner mig som en vrålande långtradare, jag ville kastas upp i luften och slå i asfalten med en sådan kraft att varenda benpipa i kroppen splittrades i tusen miljoner bitar. Jag ville att han skulle tillbringa hela sitt liv med att läka mig, pussla ihop mig och löda mig hel, jag ville att det skulle bli hans livstidsstraff för att han lät mig hänga och dingla med tjugotvåtusen volt i kroppen över vattenytan, så nära, bara en halv tånagel ifrån en bruten nacke och obotliga brännskador.
Det var det enda jag tänkte på, natt och dag, genom städning, matlagning, pubbande och klubbande, genom varma sömnlösa nätter och soliga heta dagar, tankarna bar mig genom meningslösa timmar och minuter, genom alla vardagens små futtiga moment som tappade all betydelse. Läppar, famnar och händer passerade och jag tänkte bara på honom. Världen kunde smulas sönder till aska i min hand, så länge han satt bredvid så skulle jag inte bry mig. Jag glömde att äta, sova, klippa naglarna och borsta tänderna. Till slut orkade inte kroppen med att gå på rent adrenalin utan tillgång till annat bränsle, så den sa ifrån. Han gjorde mig sjuk, jag låg med 40 graders feber, jag kunde inte äta, inte röra mig, svag som en kattunge låg jag och gnydde i sängen och det enda jag ville var att han skulle kyssa mig.
Jag älskar violiner. Träets ådring, glansen, den mjuka formen, känslan av både lätthet och tyngd i ett. Hur de kan – beroende på vem och vad som spelas – förmedla allt från djupaste sorg till den mest kvillrande lycka.
Här ”Yumeji’s theme” från filmen ”In the mood for love”.
Slutet på 1900-talet, början på 2000-talet. Jag föll hårt och skoningslöst för hela den brittiska 2-stepvågen, med Artful Dodger i spetsen och lyssnade sönder dem tillsammans med Craig David. Jag gillar fortfarande soundet, beatet och fullkomligen älskar Craig Davids sångstil.
När seklet var ungt gick jag även och klubbade iförd ett par tajta, lågt skurna och sedan lite UTSVÄNGDA illrosa byxor. I nylon. Men se det var en helt annan historia.
Att hitta ett bra och naturligt alternativ till deodorant är inte det lättaste. De allra flesta deodoranter som säljs i handeln är fullproppade med aluminium, alkohol och parfym – inget av dessa är något vidare att ha på huden. Det som är problematiskt med alla skumma ämnen i våra deodoranter är att vi har dem på ett ställe på kroppen som står i direktkontakt med både blod och lymfsystem. Allt som vi har i armhålorna absorberas av kroppen. Eller som det står väldigt bra förklarat hos Zara Öberg:
”Deodorant motverkar kroppslukter på mekanisk väg, genom att svettbildningen blockeras av antiperspiranter och aluminiumsalt som täpper till svettkörtlarna. Faktum är att kroppens reningssystem till stor del avsöndrar gifter och slagg via svettkörtlarna, vilket alltså minskar avgiftningen och reningen i kroppens lymfsystem. Just i armhålan tar kroppen upp ämnen extra lätt, särskilt efter rakning, då huden har skadats lätt. Deodoranten hindrar svetten från att tränga ut genom svettkörtlarna och innehåller dessutom alkohol och parfym.
Aluminiumet i deodoranterna är en form av aluminiumklorid, som har en sammandragande effekt och alltså täpper till svettkörtelns gångar. Det har diskuterats om deodoranter kan orsaka bröstcancer, vilket jag inte har sett studier på. Däremot, så har det kommit ett par studier som visar på ökat cancerrisk på grund av alkohol och aluminiumtillförseln. Oavsett, så är det mest påtagliga i detta, den påverkan som sker på reningssystemet, och som är mindre gynnsamt för både rening, återhämtning och kroppens övriga funktioner. Deodoranter som innehåller kvicksilver, krom och bly är de mest påverkande för både oss och vår natur, men även silver, tenn och zink påverkar i stor grad.”
Nasty. Problemet är då att när man vill ersätta sin läskiga deo med något bättre utan aluminium så kommer man att bli blöt under armarna därför att kroppen helt plötsligt slipper aluminiumet som ju täpper till svettporerna. Ovant och läskigt tycker många, när kroppen får utlopp för sina normala funktioner.
Jag har faktiskt nästan helt vant mig av med deo. Inte något som funkar för alla, men jag som svettas ganska lite, har lyckats med det. Man får vänja sig gradvis, jag började med att smörja in armhålorna med lite doftsatt bodylotion efter duschen istället för att rolla mig och det är fortfarande det enda jag gör om jag inte ska jobba. Är det däremot arbetsdag så vill jag ändå ha något som biter lite mer och efter mycket letande så har jag hittat min favoritdeo som är Aubrey Organics E plus high C. Jag beställer den givetvis från prisvärda iHerb. Den innehåller inga tokigheter, är mild och effektiv och doftar lite svagt av té och ros.
Ett annat alternativ som funkar är s k kristalldeodoranter baserade på alunsalt, de finns både i flytande form och i som en fast kristallklump som man då måste blöta med lite vatten innan man rullar den i armhålan. Här i Sverige har vi Thai-serien, jag har provat både den fasta och flytande varianten och de funkar båda tillfredsställande. Dessutom, när man vet hur mycket läskigt som finns i vissa deodoranter och hur de fungerar så känns det helt plötsligt inte som världens ände om man råkar bli lite fuktig under armarna.
(Bild från filmen ”Flirting with disaster”.)
Tydligen finns det någon med samma namn som bloggen som brukar posta på Familjelivs forum. Det är alltså inte jag.
Förtydligande: Vi är två olika personer, vi känner inte varandra, she’s not me, hon har inte den här bloggen, jag är inte aktiv på Familjelivs forum (och kommer aldrig att vara.)
Så. Då har vi rett ut det.
Det här hände i ett annat liv, i ett annat sekel. För så väldigt längesedan. I ett hus vid ett mörkt stormigt hav, på en fest där jag knappt kände någon. Jag var där med min pojkvän och jag var så kär, så kär som jag aldrig varit tidigare i mitt unga liv. Vi gjorde entré på festen hand i hand när han gick fram till oss för att hälsa. Jag såg i ögonvrån att han låste mig med blicken i samma sekund jag kom innanför dörren. En total främling, lite äldre, med stora bruna ögon och tunga ögonlock. Hade Javier Bardem varit ett namn då så hade jag sagt att de var lika varandra, fast egentligen inte. Men ändå. Samma maskulinitet, samma nästan överdrivet osymmetriska utseende som på något vis gled omärkligt mellan ytterligheterna ”fult” och ”galet attraktiv”. Han tog mig i handen, såg mig i ögonen, sa sitt namn. David. Och det där som inte händer, det hände. Kärlek, eller åtminstone attraktion, en svidande klar svetslåga, redan vid första ögonkastet. Att möta någon som bara för en själv blir genomskinlig så att man omedelbart kan se in i allt det som är dolt för alla andra. Att med ett ögonkast kunna montera ner varandets alla skyddsmekanismer och veta vem den här människan är. Vad han vill. Vad han gillar, vad han inte gillar. Hur han vill leva sitt liv, vart han har varit. Så uppenbart, så ömsesidigt. Så fruktansvärt.
Att inse hur bräckligt allt är. Att mannen vid min sida, det som jag trodde var urstarkt, brinnande och omöjligt att förgöra – hade blivit tillintetgjort av ett höjt ögonbryn och något jag vare sig kunde förstå eller hade bett om. Men jag hade fingrar fastflätade i mina och ansvar för två hjärtan, hans och mitt eget. Vi pratade, David och jag. Försökte få det att se ut som vilket lättsamt mingelsnack som helst, som att vi bara stod och var trevliga mot varandra, som man gör på fester. Problemet var bara att det var för lätt, för vi kände ju redan varandra. Vi var en enda stor Hollywood-klyscha där vi stod i ett hörn och skrattade och jag kände hur alla såg oss. Så jag ursäktade mig, gick iväg och hans leende sa att han förstod. När man har anlag för handsvett ska man inte jonglera med nitroglycerin. Sedan satt vi bredvid varandra vid bordet och jag blev förvånad över att hans värme inte brände hål på mina kläder. Jag kände hans doft, såg håren på hans handrygg, såg formen på hans tänder, håret som stack upp ur halslinningen på hans tröja.
Svindel.
I det allmänna tumultet som rådde när festen löstes upp fångade han upp mig i hallen i en kram och jag tänkte håll i mig nu, håll hårt, för annars kan jag inte stå på benen. Jag drog in hans doft och kände hur han gjorde detsamma vid mitt öra innan han viskade, snabbt:
- Jag vet att du är upptagen men om du inte varit det – hade jag haft någon chans?
När jag viskade ”ja” i hans öra så sköljde det över mig. En ologisk och fullkomligt förtärande känsla av sorg. Den möjliga ödestråden försvann med hans fotsteg bort i den bleka morgonen och jag saknade honom, länge. Sade hans namn i sömnen i månader framåt, bet sönder det som en pralin och vaknade med sötman brännande i munnen.
Relationen jag befann mig i tog slut senare, av andra orsaker, men jag kunde aldrig helt skaka av mig den oerhörda känslan av förlust. Jag undrar fortfarande ibland vad som blev av honom.
Ännu ett år till ända, det kan ni fira med att lyssna på min årsbästa-lista på Spotify. Mycket bra från året som gått, garanterat fritt från Veronica Maggio men med Lana Del Rey, Beastie Boys, Leila K, Beth Ditto, Dirty Beaches och underbara, underbara Maggie Björklund. Bland annat. Varsågoda och skölj.
