Fyrtiofem minuter senare satt jag i en taxi, tätt intill Peter. Lädersätet klibbade under mina lår och genom kjoltyget kände jag Peters lår. Nära mitt eget. Väldigt tätt intill. Så tätt intill det gick att komma faktiskt. Jag var så förtjust i mig själv att det var snudd på incest och jag prisade min egen uppfinningsrikedom. Annas tips var nog bra, att spela fjär, cool och självsäker. Men extrema situationer kräver extrema åtgärder och jag var så trött på dödläget att jag hade tagit tuben med superlim och helt sonika limmat ihop oss. Japp. Min kjol mot hans jeans, ihopklistrade vid höften. Han märkte inte ens något. Det var bara ren tur att jag lyckades hålla masken, men lite tur skulle jag väl ha också. Det hela uppdagades för honom när han skulle vända sig om, och det liksom inte gick.
- What the fuck…? utbrast han förvånat när jag försökte matcha hans steg så vi inte skulle drulla omkull. Wohoo. Min överkropp for iväg så att jag var tvungen att ta tag om hans axlar.
- Glue accident, sa jag bara utan att säga något mer, han fick tolka det som han ville.
- How did this… what… how?
Han höjde armarna och kollade ner mot vårt numera gemensamma höftparti.
Jag ryckte på axlarna och dansade en segerdans inombords. Han började dra i byxtyget och slita i min kjol, men behöver jag ens påpeka hur meningslöst det var? Vi satt fast. I varandra. Med superlim.
- Okej, vi måste ta en taxi hem till mig så vi kan fixa det här, suckade han.
Vi fick hjälp med att lasta in grejorna i en taxi, sedan fick vi med korta och väldigt välkoordinerade steg ta oss in i bilen. Grejen var, att Peter garvade. Jag trodde att han skulle bli sur, men han sprack upp och släppte ut ett pärlande, hjärtligt skratt. Tack och lov. Vi kom ständigt i en vådlig otakt som utsatte det ihoplimmade stället för stora påfrestningar så då fick vi anpassa oss efter varandra och att hålla varandra om midjan gjorde hela grejen betydligt enklare än att inte göra det.
Jag hade aldrig riktigt fattat att vi bodde så nära varandra. Han bodde bara några minuter från Lancaster Gate och när taxin stannade utanför det välskötta, röda tegelhuset så svalde jag lite. Små bubblor av nervositet bildades i mitt blodomlopp och med ens kände jag mig på tok för nykter för den här sortens aktiviteter. Det började ljusna när vi med mycket möda krånglade oss ut ur taxin, och taxichauffören var snäll nog att bära in Peters grejor i hissen. Vi stod där, lite trötta, tysta och lät oss dras upp två våningar i huset. En självlysande varm uppstötning i den sovande, mörka huskroppen. Väl framme vid ytterdörren mumlade Peter de vanliga ursäkterna om utebliven städning medan han låste upp, men jag lyssnade knappt.
Han slog upp dörren och en annorlunda tystnad vällde ut i trapphuset, en mera kompakt, obeveklig tystnad som gjorde mig medveten om det svaga tjutandet i mina öron. Och så doften som smög mig till mötes, doften av hem och människa. En oidentifierad subtil blandning av renhet; tvättmedel, öppna fönster, rengöringsmedel som mötte lika subtila, knappt förnimbara och varmare aromer av matos, svett, gamla möbler och fester som tystnat och torkat för länge sedan. Det här var Peters lukt. Så här luktade han, så här luktade hans hem.
